Witbier: Belgisk veteöl

2018 01 05 11.46.48

Ta en paus från det mörka julölet och drick en äkta witbier. Det är ett veteöl i belgisk tappning och skiljer sig lite från den tyska varianten. Den är även min favorit om vi snackar veteöl.

Kring juletiden försökte jag lyfta upp lite olika belgiska öl. Men det känns som att vi inte är riktigt klara förrän vi gjort ett nummer kring belgisk witbier. Men veteöl är väl veteöl?

Nja, det finns skillnader. I och med hantverksbryggningen börjar man hitta lite olika stilar överallt men generellt sett har Tyskland och Belgien varit goda veteölsländer. Hur skiljer sig då dessa?

Belgien har varit frikostigare och ofta använt sig av ingredienser som apelsinskal eller koriander för att få fram fruktigheten i sina öl. Jästen är lite annorlunda och själva veteölet kan vara en aning surare och grumligare. Personligen tycker jag att det bara ger mer av det goda. Ett högre proteininnehåll i ölet gör också ölet ljusare eller "vitare" när det serveras kallt. Testa dessa! 

LRM EXPORT 20180105 114315

Hoegaarden - Blanche (4,9%), Belgien

Gul och smågrumlig med ett milt, superlent skum. Doftar sött utav belgisk jäst. Lite bananig i karaktären men inte fullt så kraftig som många tyska weissbiers.

Denna Hoegaarden har en brännande kolsyra, lätt känsla men ändå ganska tjock konsistens. Vetemalten väldigt kraftig. Lägger in en härlig sötma efter att brännan lagt sig och blir nästan honungsaktig i sin karaktär. Dricks med fördel litet kall.

Överlag en väldigt välrundad witbier. Det finns både sötare och fruktigare witbiers men denna har en överlägsen fräschör som gör den till en vinnare. Fräscheten har en citruskaraktär också. Tydlig sådan.

Den belgiska jästen håller sig förhållandevis mild jämför med de belgare som vi prövat tidigare veckor. Men detta är ju en witbier och inget trappistöl. Uppskattar du tysk weissbier (eller veteöl i allmänhet) borde denna passa mycket väl. Egentligen tycker jag witbiers är bra mycket godare än traditionell weiss.

Ibland kan witbiers vara syrligare än weissbiers men Hoegaardens håller sig fortfarande på den säkrare banan.

Witbiers passar överlag till många tillfällen. Även om jag här definierar smaker så passar alla dessa tre väl tillsammans med sallad, fisk... somriga rätter, färska och ljusa ostar som chevré... mozzarella... Eller så är också mycket god för att motverka vintertröttheten. Det är mångsidiga öl. Nåja, nästa gäst.

St. Bernardus Wit (5,5%) - Belgien

Betydligt tjockare än Hoegaarden. Här finns en tydlig apelsinaktig karaktär blandat med en jästig syrlighet. Orangegul i färgen men blir vitare i ett smalare glas än det jag använde.

Mycket fylligare och gräddigare. Jästen har en mustig karaktär och denna har tydligt mer belgiska smaker men är fortfarande en typisk veteöl. Otroigt tjock med en milt brännande kolsyra. Smakerna blir utdragna och långa, kanske på grund av tjockheten. 

Den lämnar ett leende på läpparna. Den har den lilla ölbrännan medans den är söt utav vetemalten, jästen ger en bananaktig fruktighet som gifter sig väl med apelsinen (konstigt nog). Det här är vad jag köper om jag letar Witbier. Den har även en mycket god arom av koriander i eftersmaken. 

De som är uppmärksamma har kanske lagt märke till att jag rekommenderade denna i vårt ostnummer men jag tyckte att detta öl förtjänade en egen recension tillsammans med andra witbiers. Rekommenderas varmt åt alla veteölsfantaster.

Grimbergen Blanche (6%) - Belgien

Doftade mer pomelo än nån annan citrusfrukt. Syrligast i doften utan dessa, tillsammans med en stark, kännspak sötma. För övrigt det ljusaste veteölet av dessa tre. Den har en mera halmgul ton och är inte fullt så grumlig som Bernardus.

Otroligt söt början. Vetemalten är aktiv redan vid första klunken. Den är otroligt len. Syrligheten och fruktigheten gör att det nästan påminner om krusbär när de är som bäst. Invävd i en överraskande tjock mouthfeel som nästan får dig att känna som att du dricker grädde.

Intensiv och rik eftersmak. Mycket god även denna. Liten kryddighet som övriga saknar. Vitpepprig. Längre fram i eftersmaken fick jag nästan vibbar av att skulle ha ätit en söt risgrynsgröt. Jag funderar om det är en bra sak eller ej. Sötman och malten dominerar denna. Men mycket god ändå.

En kortare sammanfattning för att skilja dem åt:

Hoegaarden Blanche - Kolsyran. Fräschören. Lättast i smaken. 

St. Bernardus Wit - Smaken. Fruktigheten. Jästen. Helheten. Ett modellexempel.

Grimbergen Blanche - Någonting där emellan Bernardus och Hoegaarden. Lite andra frukter och en intensivare sötma. Kryddigare.