Min story - Jag blev rädd för maten

WP39675 nathalieauren midsommar4

Vad händer om maten man alltid älskat plötsligt bidrar till att man blir sjuk? Här berättar jag om mitt helvete, hur jag började hata mat och att äta, och hur jag sedan hittade tillbaka till glädjen och njutningen som maten för med sig, samt vilka rädslor jag fortfarande kämpar med.

Alla behöver vi äta för att leva. Det är ett av de mest grundläggande behov vi människor har, och något vi inte kan komma undan. Och tack och lov för det, eller hur? Mat för oss samman, ger oss njutning och förser livet med en extra guldkant. Mat är något helt underbart som jag aldrig skulle vilja vara utan. Men mat kan också vara förknippat med ångest, skuldkänslor och smärta. Och då är det inte längre så underbart. Låt mig berätta min story.

 

FlowKitchen NathalieAuren jag  

Jag har alltid älskat mat. När jag var liten åt jag det mesta, och växte upp med helt vanlig husmanskost. Jag har också alltid varit en riktig gottegris. Kakmonster är en annan passande beskrivning. Det fanns få saker som gjorde mig så lycklig som att äta något gott ute på restaurang, eller att mysa framför tv:n med godis och chips. Jag har alltid älskat att äta, och jag har också alltid varit hungrig. Hela mitt liv har jag ätit relativt hälsosamt, men aldrig att jag som yngre lade någon större vikt vid om det jag åt var hälsosam eller inte.

Detta var tills jag fick för mig att jag behövde gå ner i vikt. Och ungefär samtidigt började min kära lilla mage krångla. Då blev jag plötsligt medveten om hur det jag åt påverkade huruvida min mage fungerade normalt eller inte, och om siffrorna på vågen minskade i önskad takt. Jag kommer ihåg att jag inte tog magproblemen på så stort allvar, utan jag körde på och fortsatte att leva som vanligt. Det vill säga, jag fortsatte stressa och pressa mig själv. För det var ju så man gjorde. Jag blev dock väldigt intresserad av att äta hälsosamt, började läsa träningsbloggar och anlitade en PT. När det kom till vikten och utseendet var jag övertygad om att jag behövde bli lite smalare, få lite synligare muskler och äta lite nyttigare för att "må bra". Då skulle jag bli lycklig.

WP39675 nathalieauren midsommar4

 

Men oj så fel jag hade. Två år senare var mitt liv ett fullkomligt helvete. Då visade vågen -20 kg, magbesvären hade eskalerat till den punkt att jag levde med konstant smärta och allt det jag åt for rakt igenom kroppen. Jag var utmattad, olycklig och helt förstörd. Och som en riktig maffig bonus fick jag dessutom en allvarlig hud- och bindvävssjukdom på köpet. Jag gjorde allt jag kunde för att bli frisk, vilket resulterade i att jag anlitade privata läkare och kostrådgivare, och åt under en lång tid enligt en mycket strikt diet. Min kropp reagerade på en lång lista med vanliga livsmedel, vilket gjorde att listan på det jag kunde äta var deprimerande kort. Bort med gluten, mjölkprodukter och vitt socker, plus en hel massa andra restriktioner och förbud, vilket gjorde att mitt kostprogram blev ett heltidsarbete.
 
Har man alltid älskat mat är det förfärligt när det man äter plötsligt gör en sjuk. Det var egentligen inte maten i sig som gjorde mig sjuk men där i stunden kändes det som att det jag åt var orsaken till allt lidande. Det är hemskt när maten blir något som kontrollerar ens tankar varje vaken minut, som ger ångest och en hemsk känsla av utanförskap och skam. Jag hatade att äta. Och jag hatade att behöva visats i sammanhang tillsammans med andra människor där mina begränsningar blev så smärtsamt tydliga. Jag blev rädd för mat. Och förlorade en del av mitt liv som alltid varit så viktig. 


FlowKitchen NathalieAuren grren smoothie


Men det är i
såna här lägen vi människor har en fantastisk förmåga att göra det bästa av situationen. Hur jobbigt och tungt det än må vara kan vi ändå välja att hitta de där små ljusglimtarna i vardagen. Där, när det var som allra mörkast, hittade jag något ganska otippat som hjälpte mig att hålla mig flytande. Som hjälpte mig att orka och gav mig små stunder av total glädje. Jag började blogga. Jag lagade mina egna recept anpassade enligt min strikta diet, jag tog bilder av maten och bakverken jag lagade, och skrev personliga texter om min hälsoresa. Bloggen blev min terapi, och i dag är jag helt övertygad om att den spelade en stor roll i att jag till slut började må bättre. Framför allt hjälpte den mig att sakta men säkert börja älska maten igen.
 
I dag, tre år senare, är jag frisk. Det är jag faktiskt. Jag har två diagnoser i bagaget och en hel del ärr i mitt inre, men jag är och känner mig helt frisk. Om jag ska vara riktigt ärlig får jag tårar i ögonen när jag skriver detta. Eller nej, jag storgrät här en sväng faktiskt. För då, när jag för tre år sedan åt isbitar och starka halspastiller för att bedöva min brännande mun, när gömde mig under den där j*vla hatten så att min hud inte skulle brännas sönder av solen, och när jag blev helt utmattad av att gå ynka 200 meter, då trodde jag inte att jag någonsin skulle få bli frisk igen. 

Men det blev jag. Och det är en helt annat story. 

Det jag tyvärr fortfarande bär med mig är min rädsla för att bli sjuk igen. Och det gör att jag tyvärr också till viss mån är rädd för maten och vad som kan hända i min kropp när jag äter något som jag anser vara “ohälsosamt”. Inte på långa vägar lika rädd som jag var under den värsta tiden, men min rädsla för mat är ändå något som ganska ofta ger mig små (läs stora) hjärnspöken.

IMG 9677


Det må låta konstigt,
jag har ju en matblogg med fokus på recept utan gluten, mjölk och vitt socker. Jag skriver om hur maten vi äter påverkar vår hälsa, och hur viktigt det är att vi inte försöker pressa in oss i någon färdig mall, eller sträva till perfektion. Att det där med hälsa är något högst individuellt. Borde jag inte ha allting på klart? Är inte det här min livsstil? Lever jag inte som jag lär?

Jo, att äta hälsosam mat har tack vare min hälsoresa blivit min livsstil, och just den maten är något jag verkligen älskar och njuter av. Men också jag vill äta vanlig glass, choklad och flottig skräpmat ibland, med den påföljden att jag inte alltid mår så bra efteråt. Men det är något jag behöver och njuter av, och då är det värt att ha lite ont i magen nu som då. Det är alla gånger bättre än att vara fångad i en liten box där något eller någon utanför dig själv berättar vad som är okej att äta och vad som är förbjudet. 

Men om jag har allting på klart? Nej, långt ifrån. För vem har det egentligen? Jag jobbar hela tiden med att hitta min balans, att hitta det som jag och min kropp mår allra bäst av. Och i den ekvationen ryms allt från veganska hamburgare, smoothiebowls och gröna juicer till grillad korv, den sötaste mjölkchokladen du kan hitta och ett (eller flera) vinglas en utekväll. Men jag försöker också bli bättre på att bara vara, att inte ta mig själv och livet på ett så stort allvar, och att inte försöka eftersträva någon balans överhuvudtaget. Allting är faktiskt inte svart eller vitt. Det är i själva verket ganska grått och nyanserat. Och det ni, det är en ganska skön insikt.
 

FlowKitchen NathalieAuren pepe


Det jag skriver om
i den här krönikan, och på min kära blogg, skriver jag allra mest för min egen skull. För att jag fullkomligt älskar att göra det, och för att detta är en brinnande passion jag har. Men jag skriver också för att påminna mig själv om allt det jag innerst inne vet, men som jag alltid emellanåt tycks glömma. Och om jag dessutom kan väcka tankar hos er som läser, och kanske till och med inspirera någon till att göra förändringar i ert liv så att ni ska börja må bättre, då känns det som att jag gör något obeskrivligt meningsfullt. 

Innebörden av orden "hälsan är det viktigaste vi har" är något man kan förstå först om man själv mister den. Ta hand om er hälsa, den är faktiskt det allra käraste ni har. Och försök att älska dig själv, din kropp och maten du väljer att äta under resans gång.

Och en sak till. Det spelar ingen som helst roll hur mycket eller lite siffrorna på vågen visar om man inte mår bra inombords. Blev jag lycklig av att gå ner +20 kg? Nej, jag har aldrig mått sämre. Var det jobbigt att upp i vikt sedan? Jo, lite nog. Men trots det har jag aldrig känt mig så vacker och bekväm i min kropp som jag gör nu, och det har verkligen ingenting med siffrorna på vågen eller storleken på mina jeans att göra. 

Livet är nu, njut av det och allt vad det innebär. 

 

Text och bild: Nathalie Aurén
Blogg: Flow Kitchen
Instagramaurennathalie  

Min första blogg, där jag publicerade mina allra första recept och skrev om min hälsoresa: Sköna morgon