En riktigt god "adelsweiss"

rps20170714 164502

Weissbier är en mjuk och fantastisk sommardryck. Här kommer en av mina personliga favoriter, Mitzlaff från Mustanvirran Panimo.

Mitzlaff Weissbier (5,6%), Mustanvirran Panimo, Nyslott.

Mustanvirran Panimo har en serie öl inspirerade av adelsnamn från förr. Tidigare testade jag på och recenserade deras Pistolekors-porter som var en mjuk och alldeles underbar porter. Den här gången är det upp till släktet Mitzlaff att försvara sig.

Ölet i fråga är då alltså Mitzlaff, en weissbier från Mustanvirran Panimo i Nyslott. Den första aromen som pyser ur flaskan doftar genuint av brödig ljus malt och humle. Den doftar nästan överraskande fruktigt utav citrusfrukter medans mer traditionella veteöl brukar ha en ibland nästan sötsliskig arom utav banan. Den här känns i stället frisk och lätt i aromen, nästan som en bra lager men ändå kraftigare och litet torrare. Sötman verkar vara nästan frånvarande i själva aromen.

Färgen är också spännande. Den är kraftigt grumlig och har precis samma färgton som honung i fast form. Det är alltså en gräddigt ljusgul färg. En lätt kolsyra lyfter ett lätt lager av skum till toppen. Väl i glaset kommer lite mer av jästens bananarom fram, men den är ändå tyngre i smaken av mogen citron från själva humlingen.

Den är överraskande frisk men det är ändå en välkommen friskhet. Denna fräschör kommer från en intensiv syrlighet som sällan finns i klassiska veteöl. Det gör den mindre kraftig, särskilt med en svagare sötma i smaken. Den oerhört milda banansmaken i eftersmaken gränsar nästan på någon vaniljig kolapudding.

Syrligheten blir allt mer påtagande och den blir nästan metallisk i sin intensitet. Det är rent utav lite samma stickande känsla som man får om man testat lägga tungan på ett batteri, om än mildare.

Första intrycket var ändå ett relativt vekt öl, men det var snarare en illusion skapad av dess friskhet. Smakerna är väl inarbetade i ölet och växer på dig samtidigt som du dricker. Den blev en av mina favoritveteöl redan efter några klunkar, så det säger en del.

Dessa typer av öl är litet dyrare på prislappen, men man betalar för kvalitét. Jag lämnade ändå själv att fundera; vad gör ett öl till ett lyxigt öl? Inte gör ett högt pris ett godare öl, men här får man ändå se till annat. Flaskan är ett hantverk och bjuder på en historia i sig. Den är unik, välgjord och ett fantastiskt gott öl. Det räcker i mina papper för att skapa ett fint och dyrare öl. Det känns som en genomtänkt produkt, helt enkelt.

Därför gör den sig utmärkt till lite finare tillfällen, antingen ensam eller i gott sällskap. Den hör absolut till ett av de mer uppfriskande vetebrygderna jag provat och blir givetvis därför en utmärkt sommardryck. Observera att den gör sig bäst som lätt kyld. Är den för kall kan smakerna mattas av, samtidigt som en varm skulle göra den tjockare och mindre uppfriskande.

Tidigare har jag tagit serveringstemperaturen med en nypa salt men du kan lita på att hantverksbryggarna kan sin sak. De är ofta ölnördar (i god bemärkelse) som vet att varje öl har sin ideala temperatur, för att få fram den ultimata upplevelsen i smakväg.

Som matdryck fungerar den som vilket veteöl som helst; den går mer än väl till fisk, sallad och lättare rätter. Man kunde eventuellt också äta den till en del grillade rätter. Personligen väljer jag ändå att dricka den som sådan för att inte förstöra den härligt syrliga och mjuka citrusaromen som byggs upp vartefter.

För att summera denna recension kan säga att veteölen blev överraskande snabbt en av mina favoriter inom den genren. Det blir ett öl som definitivt ska inhandlas igen. Ihållande syrlig, frisk, citrusaktig, men ändå med den gräddiga mjukheten som veteöl är kända för. Och utan den kraftiga sötman. Den är fantastisk.