Reko banner

Skillnaden mellan REKO och andra lokala mat­marknader

Skrivet av Maria Ehrnström-Fuentes 12.10.2017 | 0 Kommentarer

reko

Lokala matmarknader har alltid funnits i en form eller annan. Torghandel, direktförsäljning, gårdsförsäljning, skördemarknader är alla komplement till maten som handlas i butik. Redan innan REKO uppkom fanns det i i många städer rätt så välfungerande matringar där grannar eller hela stadsdelar gått samman för att handla mat direkt från närregionens producenter eller grossister med importerade ekologiska varor.

Då det gäller lokal handel av mat i Finland var det REKO som kom in som den stora utmanaren då vi introducerade konceptet i Jakobstad och Vasa för några år sedan. Sedan dess har olika varianter av liknande system uppstått där lokal mat står i fokus. Alla de här systemen är komplement till varandra på ett eller annat sätt, men eftersom de är komplement så är  konsekvenserna för de deltagande medlemmarna också olika och det här påverkar systemen möjligheter att skapa hållbara förändringar i produktionen och konsumtionen av lokal mat. Utfallet blir helt enkelt olika beroende på vilket matsystem man väljer att delta i. Konsumenten och producentens möjligheter att påverka matsystemet och relationerna inom systemet är alltså olika. 

Vad är då skillnaden mellan olika matsystem i jämförelse med REKO? I det här inlägget kommer jag att försöka belysa de olika relationerna i olika matsystem och argumentera för varför REKO har potential att vara något mycket mer än vad något av de här andra systemen kan erbjuda.

TORGHANDEL

-        sker vanligtvis under en längre tid, t.ex. kl 10 - 17

-        varorna är inte förhandsbeställda

-        kräver marknadsföring och avgifter av producenter

-        utbudet styrs och bestäms av de som säljer eller administrerar ( = toppstyrt)

-        kundebeteendet svårförutsägbart och sporadiskt

-        inte nödvändigtvis direkthandel, utan även förmedling

-        exempel: Vasa torghandel, skördemarknader

I torghandel kan inte producenten veta på förhand hur mycket som kommer att gå åt av deras varor och det går mycket tid åt själva försäljningen. Det här betyder att man inte kan förutse åtgången på produkterna och det finns risk för en hög andel matsvinn om inga kunder dyker upp.  För torghandel krävs också i Finland att försäljarna eller administratören för torghandel har anmält om livsmedelsföräljning av kommunen. Beroende på produkten och torghandels öppenhållningstid kan för vissa produkter, som behöver en obruten kylkedja, kräva att det finns möjlighet till uppkoppling till elektricitet.

Eftersom tillströmningen av kunder inte är garanterad med torghandel så kräver det också att platsen antingen är centralt belägen eller att någon satsar på att göra reklam för själva torget så att det blir känt för kunderna. Torghandel kräver således marknadsföring. Det här är en extra kostnad som någon måste stå för, antingen producenterna själva eller den som administrerar torget. För torghandel betalar alltså producenterna med tid och eventuellt kostnader för marknadsföring och elektriciteten på platsen. Allt detta påverkar vem som kan och får sälja på ett torg och det påverkar direkt utbudet och lönsamheten i torghandel.

I torghandel har inte kunderna mycket att säga till om utan torgets utbud styrs av den som administrerar och de som säljer på torget.  Vem som får vara med och sälja och om man får sälja andras produkter beror helt på besluten som fattas av den som håller i trådarna. Systemet blir således toppstyrt per automatik. Kunden lockas till torget med bra stämning, fräscha produkter och eventuellt konkurrenskraftiga priser.

Direktkontakten mellan producent och konsument är inte garanterad i torghandel. Det finns inte heller något som garanterar att kunden träffar den som verkligen producerat maten eller att maten är enbart producerad lokal. Det här betyder att det behövs certifierings-system som förmedlar hur produkten blivit producerad. Kunderna kan inte alltid fråga producenten själv på plats, det sker då inte heller nödvändigtvis en delad inlärning mellan producent och konsument och deras uppfattning om vad mat är.

 

Det här är ett hinder för att hållbara nya lösningar ska kunna uppstå. För att hitta nya lösningar är det väldigt viktigt att konsumenter och producenter lär sig att värdesätta varandras perspektiv. För det är genom en stärkt konsument-producent relation som båda två kan lära sig at samarbeta för att minska de negativa effekterna av dagens jordbrukssystem.

Vasas torghandel och skördemarknader är typexempel på traditionell torghandel.

 

PRODUCENT KOOPERATIV

-        sker via olika kanaler; torghandel, nätet, hemleverans, eller gemensam butik

-        varorna kan vara förhandsbeställda med inte nödvändigtvis (beror på kanalen)

-        producenterna samarbetar med försäljningskostnaderna

-        producenterna bestämmer  ( = toppstyrt)

-        inte direkthandel med producenten (= delad inlärning uteblir)

-        kunden lockas av bekvämlighet (hemleverans), ideologi (eko-koop), eller pris

-        kundbeteendet kan vara svårförutsägbart men också stabilt

-        exempel: Farmarin Markkinat, Gårds-Smak

I producent-kooperativ är det flera producenter som gått samman för att sälja sina produkter genom en gemensam kanal. Exakt hur maten säljs bestäms av kooperativet, det kan ske genom torghandel, via nätet eller med förhandsbeställda produktlådor som levereras till en förutbestämd plats.

Det speciella med producent-kooperativ är alltså inte var maten säljs till konsumenterna, utan det handlar mer om vem som styr och bestämmer vilka produkter som får vara med. Det här betyder igen att kunden som väljer att köpa via ett producent-kooperativ också accepterar att det är producenterna som väljer för dem vilka produkter och produktionsmetoder som är accepterade.

Ko-opertivet kan vara både konventionellt eller ekologiskt, eller som något helt nytt så som till exempel Farmarin Markkinat har försökt positionera sig. Det är ko-opertivets lednings ideologi som väljer inriktning, kunden väljer om den tycker att den inriktningen är bra genom att delta eller inte delta.

Eftersom det är producenterna som samarbetar med försäljning och distribution så kommer inte kunden att träffa den som producerat deras mat varje gång maten levereras. Möjligheter till delad inlärning uppstår alltså inte automatiskt i detta system.

 

ANDELSJORDBRUK (CSA)

-        delar på ekonomiska risken konsument-jordbrukare

-        säsongskontrakt eller medlemsavgifter ger stabilitet i kundbeteendet

-        diversifierade produktion på en gård och homogen kundkrets

-        kunder och producent bestämmer tillsammans (möjlighet till delad inlärningi)

-        kunden lockas av produktens egenskaper (produktionssätt, ideologin bakom, kvalitet)

-        kundbeteendet stabilt och förutsägbart

-        exempel: OmaMaa Luomusosuukunta (Helsingfors)

Community Supported Agriculture (CSA), eller andelsjordbruk som det kommit att heta på svenska är ett system som kommit till som en motreaktion till det konventionella jordbruket. Under namnet 'Teikei' uppstod det här systemet ursprungligen i Japan på 1970-talet.  Det var en grupp kvinnor som var oroliga över det moderna intensifierade jordbrukets effekter på deras barn som tog saken i egna händer och började organisera sig tillsammans med likasinnade jordbrukare. Teikei var också ett sätt för jordbrukarna att undgå dyra ekologiska certifieringssystem, eftersom hela nätverket byggdes upp på basen av nära kontakter och ömsesidigt förtroende. Från Japan spred sig modellen sedan till USA och Europa, där olika former av CSA vuxit fram under årens lopp.

En viktig del av CSA anses ofta vara dess fokus på att dela på den ekonomiska risken så att inte enbart jordbrukaren står för kostnaderna om skörden slår fel. Den sortens riskdelning har man kunnat införa i CSA genom att skriva säsongskontrakt med fasta priser, eller genom medlemsavgifter som går oavkortat till jordbrukarens lön.  Men olika CSA kan se väldigt olika ut, beroende på vad deras interna målsättning är.

Utgångspunkten i CSA-modellen har dock varit att producenterna och konsumenterna delar ett gemensamt synsätt om hur maten ska produceras. Det här synsättet är ofta väldigt lika de ekologiska principerna i eko-certifieringssystem, men CSA modellen går för det mesta ännu längre än så; jordbruket är inte enbart ekologiskt, det är också diversifierat så att konsumenterna får så många olika produkter som möjligt från en och samma gård.

Ibland förväntas också konsumenterna bidra med en arbetsinsats, dels för att de ska få ner kostnaderna men också för att på så sätt garantera att konsumenten lär sig mer om hur mat produceras.

CSA består således oftast av ett kontrakt mellan EN gård med diversifierat jordbruk och EN (rätt så) homogen grupp konsumenter som bor i närheten. Distributionen sköts antingen genom att producenten levererar varorna till konsumenterna eller genom att konsumenterna hämtar sina varor från gården.

I Finland finns det ännu väldigt få utarbetade CSA-modeller, men ett exempel är OmaMaa Luomuosuuskunta i Helsingfors. Där har aktiva konsumenter (som ursprungligen hade en gemensam matring med gemensam upphandling från olika gårdar och eko-grossister) gått samman för att bygga upp en gård enlig deras egna principer i Tusby. Utöver det har de också ett café i Berghäll i Helsingfors där de lagar mat av sina egna produkter och håller föreläsningar om gården och matens hållbarhet.

 

REKO

-        förhandsbeställning på korta perioder (1-2 veckor på förhand)

-        effektiverad utdelning (30-60 minuter)

-        inga längre förbindande kontrakt (ingen delad risktagning)

-        konsumentbeteendet relativt svårförutsägbart

-        både producentstyrt och konsumentdrivet (hur det styrs beror på admin)

-        direktförsäljning (möjlighet till delad inlärning)

-        gratis för både konsument och producent att delta

-        marknadsföring sker genom nätverkets egna medlemmar genom sociala media

Den ursprungliga tanken med REKO var att bygga upp en sorts nätverksbaserad CSA-modell med kontraktbaserade matleveranser, där producent och konsument delade risken för skördens storlek. Genom att sammankoppla FLERA gårdar med en grupp intresserade konsumenter, var tanken att vi skulle får stora fördelar från att många konsumenter köpte mat av många olika producenter på samma gång. Utdelningen var nämligen koordinerad att ske på en gemensam (gratis) plats under 30-60 minuter. Den korta utdelningstiden och användningen av offentliga platser för utdelningen gjorde det möjligt att undvika gemensamma kostnader.

Konceptet utgick ifrån att det inte fanns någon formell organisation och inga pengar involverade i själva administrationen av nätverket utan enbart en grupp frivilliga personer som sammanförde och gjorde det möjligt för producenter och konsumenter att utöva handel. Kontraktet försvann ganska snabbt eftersom varken producenterna eller konsumenterna ville binda sig till två månaders förhandsbeställingar. Istället gick vi snabbt in för att sköta förhandsbeställningarna veckovis via våra Facebook-grupper. Det här ledde givetvis att skördeperiodens risktagande som varit meningen att vara delad nu enbart föll på producenten. Men övergången till Facebook gjorde det lätt att ansluta sig och köpa via nätverket och på så sätt växte både antalet REKO-grupper och antal medlemmar väldigt snabbt.

REKO är nu ett hybridsystem där vi inom enskilda grupper varken har en gemensam ideologi som förenar oss eller de administrativa bördor som torghandel medför. Generellt är REKOs målsättning att öka hållbarheten genom att prioritera etisk produktion så nära utdelningsplatsen som möjligt. Men exakt vad etisk produktion innebär är något som varje enskild REKO-grupp tar ställning till på basen av förutsättningarna som orten erbjuder. Där har administratörerna en nyckelroll i att engagera alla medlemmarna i diskussionen om vilka producenter som ges tillträde till gruppen.

Vem som är med i administrationen påverkar således också vilka regler som gäller i varje enskild grupp utöver grundregeln om inga mellanhänder eller medlemsavgifter. Vissa REKO-grupper är producentstyrda och liknar således mer producent-kooperativ, andra har både konsumenter och producenter med i administrationen av gruppen I vår grupp är vi fortfarande enbart konsumenter som sköter själva administrationen (och de interna reglerna) men vi försöker sköta det i nära samarbete med producenter.

Inga mellanhänder är tillåtna i REKO. Det här gör det möjligt för konsumenterna att ställa frågor och lära sig mycket om varorna de köper på REKO. För producenterna har det här systemet lätt till en nära och väldigt givande kontakt till kunderna som fortsatt köpa från dem under många år. Producenterna kan själva bestämma om de bygger upp längre kontraktbaserade leveranser (såsom i CSA-verksamheten) vilket kan ge dem ökad delning av produktionsrisken med kunderna.

REKOs styrka är den effektiverade försäljningstiden till en stor grupp konsumenter som systemet erbjuder i jämförelse med andra direkthandelssystem (framförallt torg). De producenter som säljer bra via REKO är väldigt nöjda att inte behöva sätta mer än 30-60 minuter på att leverera sina produkter, dessutom vet de på förhand ungefär hur mycket som går åt och det här minskar på matsvinnet efter försäljningstillfället.

 

REKOs potential att vara något mycket

På basen av de senaste fyra årens erfarenheter har jag identifiera tre svagheter med hur REKO bedrivs idag:

1)     Kunderna är inte skyldiga att dela på risken med producenterna - det betyder att kunden bestämmer själv om de deltar eller inte. I vardagsstressen är det väldigt många som hellre väljer att köpa all sin mat via det extremt effektiva stormarknadskonceptet, där REKO (i motsats till vad vi i början trodde) har svårt att konkurrera prismässigt (mer om pris i ett senare inlägg). Ett sätt att komma åt den här problematiken är det viktigt att bygga mekanismer som gör REKO attraktivt för både producent och konsument.  Viktigast är att producent och konsument kontinuerligt kommunicerar med varandra så att båda förstår hur deras insats påverkar varann.

2)     Administratörernas makt att bestämma vem som får vara med kan hindra utvecklingen mot det mest optimala (försäljningsmässigt och hållbarhetsmässigt) och det här kan skapa konflikter som inte alltid gynnar REKO-gruppens funktionsduglighet. Därför är det viktigt att de som sköter administrationen förstår sitt ansvar. Ledorden i REKOs styrning borde i alla grupper vara lyhördhet och transparens.

3)     På grund av det väldigt diversifierade producent- och konsumentunderlaget (det finns ingen gemensam ideologi som förenar, det som förenar oss är Facebook-gruppen och plats där utdelningarna sker) blir det väldigt svårt att bygga upp en gemensam image och en gemensam syn på vad mat är, och hur den ska produceras. Även i det här fallet är det öppen kommunikation och engagerande diskussioner som kan föra konsumenterna och producenterna närmare varandra. För att ändra på hur mat produceras räcker inte alltid enbart kommunikation. För att bonde ska kunna ställa om sin produktion till mer ekologiska metoder kan det behövas finansiella stödformer såsom crowdfunding eller förhandsbeställda produkter.

Den här sista punkten kan också vara REKOs styrka, men bara om vi lyckas överkomma våra egna invanda och begränsade egna föreställningar om vad mat är och ta till oss av det som andra har att lära oss. Det finns nämligen väldigt få system i världen (om ens något alls?) där så här många producenter och så här många konsumenter förenas i ett gemensamt matnätverk utan mellanhänder.

Om vi lär oss att samarbeta och om vi lär oss att dra nytta av nätverkets alla fördelar och om vi lär oss att kommunicera öppet och transparent så kan vi åstadkomma stora förändringar lokalt, mycket större än vad någon enskild CSA någonsin kommer att kunna åstadkomma.

Om de över 10 000 medlemmarna i Vasas REKO nätverk skulle bestämma sig idag för att stöda de lokala medverkande bönderna för att de ska ställa om sin produktion till ekologiskt jordbruk så skulle det vara fullt möjligt att genomföra det.

Om producenterna skulle vara villiga att experimentera med nya former av jordbruk (såsom till exempel agroekologi eller permakultur) så skulle de kunna hitta både moraliskt och ekonomiskt stöd bland konsumenterna. Men för att det här ska ske krävs en kritisk medvetenhet bland medlemmarna om hur jordbruk ser ut idag och hur det kunde se ut i framtiden, och det kräver också engagemang från båda parterna.

REKO är en kraftfull mekanism som jag inte tror att vi riktigt förstått hur vi kan utnyttja på rätt sätt ännu. Som administratör för en av grupperna kan jag enbart hoppas att konsumenterna och producenterna förstår alla möjligheterna som vi har att göra något alldeles unikt med vårt nätverk. Det är bara genom att så många som möjligt deltar som det här nätverket hålls vid liv. Vår roll i administrationen är att möjliggöra möte mellan producent och konsument på bästa sätt. Det är sedan upp till producent och konsument att bestämma innehållet i deras möten.

Avslutningsvis vill jag ännu säga att det som egentligen är den viktigaste faktorn i alla de här olika systemen handlar om hur styrningen av dem sköts. Är det en grupp producenter, en producent ensam, en organisation som jobbar med egna lönsamhetskrav? Eller är det en frivilligt sammansatt grupp av människor med olika bakgrund och olika tankar om hur lokal handel med mat ska se ut? Man kan fundera på hur mycket de bryr sig som sätter upp reglerna om att se till att olika delar av hållbarhetskraven uppfylls inom nätverket. Tillåter man enbart ekologiskt eller är det bara lokal närproducerad mat som är kriteriet? Styrningen avgör.

 

Kategorier:
0

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar