Header

Surdegen Aina

Skrivet av Emelie Bergendahl 11.03.2018 | 0 Kommentarer

Taggar:

OI000142Här kommer historien om vår surdeg och varför den heter Aina.

Aina var en tant som bodde i ett torp nära min mormor och morfar. Ainas man gick bort ganska tidigt och enda sonen, Emil, åkte till Amerika och kom aldrig hem igen. Då Aina gick bort i början av 1960-talet tillföll torpet och allt som fanns där min mormor och morfar eftersom Aina inte hade några nära släktingar och torpet stod på mina morföräldrars mark. Några har kommit och gått lite sporadiskt i huset efter Ainas död, men allt stod ganska orört ända tills min kompis undrade om han fick köpa det för ungefär 10 år sen. Det fick han och därför plockade vi ut de möbler och saker som vi tyckte att vi ville ha kvar. Uppe på vinden, som man bara nådde via en lucka från utsidan, hittade jag några mindre saker som jag tyckte var värda att behålla. Där fanns bland annat en blå så i trä som sett sina bästa dagar, men som jag ändå tyckte att var fin. Alla möbler och saker placerades in i föxet (ladugården) och där har dom sedan stått. Ända tills det härom året blev prat om surdeg och att man ju främst bakade med surdeg innan industrijästen kom. För att baka surdegsbröd behöver man aktivera en kombination av mjölksyrebakterier, enzymer och jästsvampar m.m. som finns i luften och i mjölet. När man fått till ett bra bak lämnades alltid lite deg kvar i bunken, på så vis fick man en snabbare start nästa gång. I dagsläget förvarar man oftast sin surdegsrot i aktiv form i kylskåpet, medan man förr hade den i torkad form i degtråget. Antagligen funkar båda sätt lika bra.

Tråget man bakade surdegsbrödet i kallas på Brändö för surdegsholk. Och plötsligt inser jag att vi ju har "surdegsholtchin" från Aina står ute i föxet. Den fina blåa sån som verkligen sett sina bästa dagar och som jag inte hade en aning om vad var när jag plockade den med mig.

OI000143Insidan var milt sagt något dammig efter ca 60 år på en öppen vind. Vi fick tvätta tråget ganska ordentligt, men ändå utan att skrapa bort för mycket av den gamla degen. Det var ju den vi ville åt. Viktor blandade sedan en lös smet av rågmjöl och vatten och smetade på insidan av tråget. Tråget fick stå på köksbänken i 3 dygn inne i en plastsäck och sedan skrapade vi ur innehållet och matade det med mjöl och vatten, så som man gör med en surdeg. Följande morgon var det full fart i burken!

OI000141En maskäten spatel hör till surdegsholken.

OI000140De rostiga banden hålls inte riktigt uppe längre och färgen har till stor del nötts av, men jag tycker den är fin ändå! 

Vi har nu bakat bröd med vår surdeg Aina i över två år och hon är still going strong. Karaktären har naturligtvis redan hunnit ändra en del eftersom den påverkas var många saker, bland annat vilket mjöl man använder då man matar den, jästsvampar i luften osv. Så skedde ju även på 1950-talet då Aina antagligen bakade senast. Men det finns ännu torkad deg kvar i den slitna blåa degkaret om man vill starta en lite mera ursprunglig variant någon gång.

Denna helg var det surdegskurs inom Kustens mats mathantverksutbildning på Åland och Viktor var där med mjölkvarnen och surdegen. Alla deltagare fick en bit av Aina med sig hem! Kul att kunna dela med sig av en liten bit av hemknutarnas terroir.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar